FALLEN FÅGELUNGE (Textutmaningen tema "Talltopp")
Jag minns ett sommarlov! Jag minns en ändlös skog
Som idag väl snarast skulle kallas dunge
Så fort vi vaknade, så var det dit vi drog
Och vi skötte om en skadad fågelunge
Den hade fallit från sitt bo, längst upp i gläntans högsta tall
Och jag minns koltrastmoderns vemodiga klagan
Men vi vägrade att tro, det kunde va ett hopplöst fall
Jag minns vi kände oss som hjältarna i sagan
Vi tog en skokartong och gjorde andningshål
Och kom med maskar som vi hämtat från komposten
Jag minns att medel helgades av ändamål
Och stal min pappas nya regnjacka mot blåsten
Jag minns att det var min idé, men det var du som drev på sen
Och det var ifrån ditt garage vi låna stegen
Och du stod nere och höll i, när jag klättrade på den
Och jag minns skräcken, nåt jag aldrig skulle medge
Jag minns ditt jubelrop, när jag kom upp till slut
Och hur jag sen försiktigt gläntade på lådan
Och hur vår vårdsling sakta börja kravla ut
Och jag minns lukten utav tallbaren och kådan
Och jag minns segersötmans smak, hur jag såg över husens tak
Och hur de stråla i augustisolens ros
Och visst jag blev väl lite spak sen, av den gistna stegens knak men
Jag minns vi kände oss som super mario bros
Och jag minns morgonen, den bruna termosen
Efter en natt av högtflygande hjältedrömmar
Och jag minns hojarna, de två cowboysarna
Som susa fram utan begränsningar och tömmar
Och jag minns ljudet av din broms och hur du kastade dig av
Utan att tänka eller fälla ut ditt stöd
Och jag minns skräcken när jag såg att mitt i sagogläntan låg
En fallen fågelunge, tilltufsad och död
Nu var det länge sen, en halv oändlighet
Och om jag klättrar sker det blott i karriären
Men på en stjärnklar kväll, kan jag i hemlighet
Se över talltopparna upp i stratosfären
Och jag kan drömma mig tillbaka, till en glänta i en skog
Som väl i själva verket snarast var en dunge
Till ett sommarlov långt innan någon sörjde eller dog
Och jag minns dig, som en fallen fågelunge
Jag minns ett sommarlov! Jag minns en ändlös skog
Som idag väl snarast skulle kallas dunge
Så fort vi vaknade, så var det dit vi drog
Och vi skötte om en skadad fågelunge
Den hade fallit från sitt bo, längst upp i gläntans högsta tall
Och jag minns koltrastmoderns vemodiga klagan
Men vi vägrade att tro, det kunde va ett hopplöst fall
Jag minns vi kände oss som hjältarna i sagan
Vi tog en skokartong och gjorde andningshål
Och kom med maskar som vi hämtat från komposten
Jag minns att medel helgades av ändamål
Och stal min pappas nya regnjacka mot blåsten
Jag minns att det var min idé, men det var du som drev på sen
Och det var ifrån ditt garage vi låna stegen
Och du stod nere och höll i, när jag klättrade på den
Och jag minns skräcken, nåt jag aldrig skulle medge
Jag minns ditt jubelrop, när jag kom upp till slut
Och hur jag sen försiktigt gläntade på lådan
Och hur vår vårdsling sakta börja kravla ut
Och jag minns lukten utav tallbaren och kådan
Och jag minns segersötmans smak, hur jag såg över husens tak
Och hur de stråla i augustisolens ros
Och visst jag blev väl lite spak sen, av den gistna stegens knak men
Jag minns vi kände oss som super mario bros
Och jag minns morgonen, den bruna termosen
Efter en natt av högtflygande hjältedrömmar
Och jag minns hojarna, de två cowboysarna
Som susa fram utan begränsningar och tömmar
Och jag minns ljudet av din broms och hur du kastade dig av
Utan att tänka eller fälla ut ditt stöd
Och jag minns skräcken när jag såg att mitt i sagogläntan låg
En fallen fågelunge, tilltufsad och död
Nu var det länge sen, en halv oändlighet
Och om jag klättrar sker det blott i karriären
Men på en stjärnklar kväll, kan jag i hemlighet
Se över talltopparna upp i stratosfären
Och jag kan drömma mig tillbaka, till en glänta i en skog
Som väl i själva verket snarast var en dunge
Till ett sommarlov långt innan någon sörjde eller dog
Och jag minns dig, som en fallen fågelunge