ELEGI VID VÄRLDENS ÄNDE (textutmaningen tema "Vems fel var det?")
Var det ditt fel eller mitt fel det som hände?
Visst jag vet att skuldbeläggning inget ger
Men när allt ändå är öken och elände
Varför inte vrida kniven lite mer?
Till att börja med, så var det du som fråga
Om jag inte ville följa med dig ut
Ta ett glas, släcka törst, tända en låga
Som sen spreds och exploderade som krut
Det var du som hade ljus på nattygsbordet
Och fast jag var den som inte hade skydd
Var det du som sa, att det ingenting gjorde
Medan jag var den, som inte var så brydd
Det var du som höll mig kvar med ena handen
När jag halvhjärtat försökte dra mig ur
Och på morgonen, så var det du som fann den
Oklippta versionen av 'Ben hur'
Så det blev inget besök till Apoteket
Inget dagen-efter-piller 'men vafan
Var det du som sa! 'Det borde vara säkert'
'Och filmen är så spännande' sa jag!
Sen gick dagarna, vi fortsatte att hänga
För din lägenhet, var renare än min
Det var din parfym som fick mig att förtränga
Mina studier, mina vänner min kanin
Men när du en morgon plötsligt mådde illa
Var det jag som fick panik - det medger jag
Och jag kanske gormade som en gorilla
Medan du var stilla som en nyårsdag
Det var du som sa att vi skulle ta bort det
Medan jag sa att vi skulle ha det kvar
'Det är min kropp' var ditt argument i korthet
Jag höll med, fast tänkte tyst 'Men bådas barn'
Jag var med dig, det gick nästan otäckt enkelt
Och på kvällen gick vi ut och tog ett glas
Och du såg så lyckligt, lättad ut, jag tänkte:
'Att för henne så får världen gå i kras'
Men i flera år var tillvaron en saga
Vi var unga, du var vacker, jag var kär
Och tillslut så var det jag som ställde frågan
Och jag önskar att det kunde stannat där
Där när du sa ja på piren i Neapel
- eller att du haft förstånd att säga nej
För Tyrrenska havets solnedgångsmirakel
skulle slukas i ett skoningslöst Pompeji
Det är du som fast du ler på bröllopsfotot
har nåt outgrundligt sorgset i din blick
dina ögon, lika blåa som två jordklot
lika avlägsna som det vi aldrig fick
det var jag som bröt ihop på bröllopsnatten
tänk ifall det hade funkat annars då?
men det kändes som vi stod och trampa vatten
i allt det vi en gång hade kunnat få
det blev fruktbarhetsklinik och terapeuter
det blev hopp på hopplöshet och om igen
varje nej blev som ett knytnävsslag på käften
men vi reste oss på nio komma fem
och så kom då slutligen decemberdagen
då du vakna upp och spydde än en gång
och du sa så lyckligt "jag har ont i magen"
och jag minns att jag brast ut i jubelsång
och jag sjöng oss hela vägen till kliniken
på ett illamående men gott humör
satt du bredvid, - sköterskan var sammanbiten
när hon sa att "vi har hittat en tumör"
"vid en ärrvävnad ini livmodershalsen
har en elakartad cysta slagit rot
om den spridit sig, det vet vi inte alls än
men vi gör allt i vår makt för att få bot"
det blev inget första ultraljud den våren
det blev cellgiftsterapi som inte tog
och jag kände när du börja tappa håret
igen jordklotsögonen som inte log
och när junisolen smeker torg och gator
och när blomstern fyller parkerna med flärd
ja då sitter jag här vid din respirator
och ser i den blick som är hela min värld
hur den mattats utav kräftan och av smärtan
hur den tunnats ut av sorg och ändlös gråt
och den här gången tar knytnäven i hjärtat
när du viskar fram ett vemodigt -"förlåt"
och jag känner hur din hand släpper mitt finger
och jag ser hur ögonlocken faller ner
jag hör inte tjut och larmklockor som ringer
jag ser ingenting, nej ingenting jag ser
var det ditt fel eller mitt fel det som hände?
jag har frågat tusen gånger utan svar
jag har sjungit elegi vid världens ände
men nu har jag inga flera sånger kvar
nej nu har jag inga sånger kvar
Var det ditt fel eller mitt fel det som hände?
Visst jag vet att skuldbeläggning inget ger
Men när allt ändå är öken och elände
Varför inte vrida kniven lite mer?
Till att börja med, så var det du som fråga
Om jag inte ville följa med dig ut
Ta ett glas, släcka törst, tända en låga
Som sen spreds och exploderade som krut
Det var du som hade ljus på nattygsbordet
Och fast jag var den som inte hade skydd
Var det du som sa, att det ingenting gjorde
Medan jag var den, som inte var så brydd
Det var du som höll mig kvar med ena handen
När jag halvhjärtat försökte dra mig ur
Och på morgonen, så var det du som fann den
Oklippta versionen av 'Ben hur'
Så det blev inget besök till Apoteket
Inget dagen-efter-piller 'men vafan
Var det du som sa! 'Det borde vara säkert'
'Och filmen är så spännande' sa jag!
Sen gick dagarna, vi fortsatte att hänga
För din lägenhet, var renare än min
Det var din parfym som fick mig att förtränga
Mina studier, mina vänner min kanin
Men när du en morgon plötsligt mådde illa
Var det jag som fick panik - det medger jag
Och jag kanske gormade som en gorilla
Medan du var stilla som en nyårsdag
Det var du som sa att vi skulle ta bort det
Medan jag sa att vi skulle ha det kvar
'Det är min kropp' var ditt argument i korthet
Jag höll med, fast tänkte tyst 'Men bådas barn'
Jag var med dig, det gick nästan otäckt enkelt
Och på kvällen gick vi ut och tog ett glas
Och du såg så lyckligt, lättad ut, jag tänkte:
'Att för henne så får världen gå i kras'
Men i flera år var tillvaron en saga
Vi var unga, du var vacker, jag var kär
Och tillslut så var det jag som ställde frågan
Och jag önskar att det kunde stannat där
Där när du sa ja på piren i Neapel
- eller att du haft förstånd att säga nej
För Tyrrenska havets solnedgångsmirakel
skulle slukas i ett skoningslöst Pompeji
Det är du som fast du ler på bröllopsfotot
har nåt outgrundligt sorgset i din blick
dina ögon, lika blåa som två jordklot
lika avlägsna som det vi aldrig fick
det var jag som bröt ihop på bröllopsnatten
tänk ifall det hade funkat annars då?
men det kändes som vi stod och trampa vatten
i allt det vi en gång hade kunnat få
det blev fruktbarhetsklinik och terapeuter
det blev hopp på hopplöshet och om igen
varje nej blev som ett knytnävsslag på käften
men vi reste oss på nio komma fem
och så kom då slutligen decemberdagen
då du vakna upp och spydde än en gång
och du sa så lyckligt "jag har ont i magen"
och jag minns att jag brast ut i jubelsång
och jag sjöng oss hela vägen till kliniken
på ett illamående men gott humör
satt du bredvid, - sköterskan var sammanbiten
när hon sa att "vi har hittat en tumör"
"vid en ärrvävnad ini livmodershalsen
har en elakartad cysta slagit rot
om den spridit sig, det vet vi inte alls än
men vi gör allt i vår makt för att få bot"
det blev inget första ultraljud den våren
det blev cellgiftsterapi som inte tog
och jag kände när du börja tappa håret
igen jordklotsögonen som inte log
och när junisolen smeker torg och gator
och när blomstern fyller parkerna med flärd
ja då sitter jag här vid din respirator
och ser i den blick som är hela min värld
hur den mattats utav kräftan och av smärtan
hur den tunnats ut av sorg och ändlös gråt
och den här gången tar knytnäven i hjärtat
när du viskar fram ett vemodigt -"förlåt"
och jag känner hur din hand släpper mitt finger
och jag ser hur ögonlocken faller ner
jag hör inte tjut och larmklockor som ringer
jag ser ingenting, nej ingenting jag ser
var det ditt fel eller mitt fel det som hände?
jag har frågat tusen gånger utan svar
jag har sjungit elegi vid världens ände
men nu har jag inga flera sånger kvar
nej nu har jag inga sånger kvar