BREV TILL VÅR VD GÄLLANDE VÅRDTAGARE PERSSONS FRÅNFÄLLE
Till VD:n för aktiebolaget ”Old fashion”
så lämnar jag denna rapport
med information om vårdtagare Persson
som nu under dagen gick bort
Ty jag var den siste som såg'na vid liv
det var under förmiddagsronden
jag följde till pricka vart tidsdirektiv
ja alldeles in på sekunden
först, städ, sälja sponsrad smärtlindring, sen mat
ja allt flöt som obundna räntan
men efter minuten för ”närhet och prat”
så gick inget enligt förväntan
För Persson hon ber mig då stanna en stund
jag svarar, snällt men bestämt
att: ”vi har bara sexti sekunder per kund”
hon fräser ”är det här nån slags skämt?
Sen när blev jag kund? jag vill va patient!
vill ha omvårdnad ej assistens”
”tyvärr 'patient', är Caremas patent
men VI har copyright på patiens
och på engelska är patiens tålamod
så lägg korten och ge dig till tåls
för nu måste jag gå, för att fylla min kvot
och nå upp till vårt lönsamhetsmål
Men gläds du med leken ifall den går ut
för det är något DU inte får
bortsett barnbarnen köper en bonusminut,
nästa vecka när du fyller år”
Då tittar hon på mig, med ögon så grå
av starr och kanske av sorg
och på himlen som syns henne grym och blå
(ja faktiskt rätt lik Anders Borg)
på världen där utanför, vägarna, husen,
och säger ”Det där tillhör mig,
mig och alla de hundratals tusen
som jobbat - och gjort rätt för sig
Men med svepskälet att ge oss ”chansen att välja”
vem som missvårdar oss så ger ni
er själva mandat, att till vrakpriser sälja,
vårt allmänna gods, HÄLERI
så ska det benämnas, och moderaterna
borde väl skäligen kallas
(sen de gamla försvann) 'de nya piraterna'
ty de stjäl ju det som är allas”
Sen plötsligt så tystnar hon, blicken blir fjärran
från mungipan sipprar det dreggel
jag kör'na till sängen, med hjälp av skottkärran
(hon saknar ju rullstolstillägget)
En arm omkring knäna, den andra kring höften
hon väger så lätt som en fjäder
(eller som Centerns vårbudgetlöften
till landsbygd och norrländska städer)
sen ligger hon där, alldes stilla och stel
jag ser klockan och tänker som så
att nu gör jag säkert ett gravt tjänstefel
för jag vet att jag nog borde gå
till nästa klient, men dra det på min lön
för idag ska jag stanna en stund
så som hennes sista önskan löd
hos en medmänska, inte en kund
för käraste verkställande direktör
det är inte om pengar det handlar
det är klart det är fel med en vårdprofitör
men hur vi ser på varandra
är det som verkligen oroar mig
och privatvårdens största fara
är hur lätt ens tanke förlorar sig
att se vårdtagarna som en vara
Käraste VD, nu spårar jag ur
tack för er uppmärksamhet
jag hoppas ni inte blev upprörd och sur
för trots en korrupt verksamhet
så är jag så tacksam, att få jobba här
nån gång när behovet finns
jag önskar er lycka, att bolaget bär
och ger er en välförtjänt vinst
(och gällande brevet så är det författat
helt på min lediga tid
så inte minsta sekund har vi tappat
adjö, må ni deala i frid)
Till VD:n för aktiebolaget ”Old fashion”
så lämnar jag denna rapport
med information om vårdtagare Persson
som nu under dagen gick bort
Ty jag var den siste som såg'na vid liv
det var under förmiddagsronden
jag följde till pricka vart tidsdirektiv
ja alldeles in på sekunden
först, städ, sälja sponsrad smärtlindring, sen mat
ja allt flöt som obundna räntan
men efter minuten för ”närhet och prat”
så gick inget enligt förväntan
För Persson hon ber mig då stanna en stund
jag svarar, snällt men bestämt
att: ”vi har bara sexti sekunder per kund”
hon fräser ”är det här nån slags skämt?
Sen när blev jag kund? jag vill va patient!
vill ha omvårdnad ej assistens”
”tyvärr 'patient', är Caremas patent
men VI har copyright på patiens
och på engelska är patiens tålamod
så lägg korten och ge dig till tåls
för nu måste jag gå, för att fylla min kvot
och nå upp till vårt lönsamhetsmål
Men gläds du med leken ifall den går ut
för det är något DU inte får
bortsett barnbarnen köper en bonusminut,
nästa vecka när du fyller år”
Då tittar hon på mig, med ögon så grå
av starr och kanske av sorg
och på himlen som syns henne grym och blå
(ja faktiskt rätt lik Anders Borg)
på världen där utanför, vägarna, husen,
och säger ”Det där tillhör mig,
mig och alla de hundratals tusen
som jobbat - och gjort rätt för sig
Men med svepskälet att ge oss ”chansen att välja”
vem som missvårdar oss så ger ni
er själva mandat, att till vrakpriser sälja,
vårt allmänna gods, HÄLERI
så ska det benämnas, och moderaterna
borde väl skäligen kallas
(sen de gamla försvann) 'de nya piraterna'
ty de stjäl ju det som är allas”
Sen plötsligt så tystnar hon, blicken blir fjärran
från mungipan sipprar det dreggel
jag kör'na till sängen, med hjälp av skottkärran
(hon saknar ju rullstolstillägget)
En arm omkring knäna, den andra kring höften
hon väger så lätt som en fjäder
(eller som Centerns vårbudgetlöften
till landsbygd och norrländska städer)
sen ligger hon där, alldes stilla och stel
jag ser klockan och tänker som så
att nu gör jag säkert ett gravt tjänstefel
för jag vet att jag nog borde gå
till nästa klient, men dra det på min lön
för idag ska jag stanna en stund
så som hennes sista önskan löd
hos en medmänska, inte en kund
för käraste verkställande direktör
det är inte om pengar det handlar
det är klart det är fel med en vårdprofitör
men hur vi ser på varandra
är det som verkligen oroar mig
och privatvårdens största fara
är hur lätt ens tanke förlorar sig
att se vårdtagarna som en vara
Käraste VD, nu spårar jag ur
tack för er uppmärksamhet
jag hoppas ni inte blev upprörd och sur
för trots en korrupt verksamhet
så är jag så tacksam, att få jobba här
nån gång när behovet finns
jag önskar er lycka, att bolaget bär
och ger er en välförtjänt vinst
(och gällande brevet så är det författat
helt på min lediga tid
så inte minsta sekund har vi tappat
adjö, må ni deala i frid)
